|
|
Kort Vallonhistorik |
|
Vallonerna har sedan mycket lång tid tillbaka sitt hemland i södra och sydöstra Belgien och i angränsande delar av Frankrike. De är ett blandfolk av kelter, germaner och romare och det fanns länge ett vallonskt språk, som inte var någon fransk dialekt utan snarare utvecklats parallellt med franskan.
Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning, det som senare blev berömt i Sverige som vallonsmidet. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.
Här kan du se en liten enkel karta (10 kB) eller en större karta (130kB) över Belgien.
Till Sverige skedde en del invandring redan strax före sekelskiftet 1600 på initiativ av hertig Karl och Welam de Besche. Senare agerade Louis de Geer, en skicklig köpman och företagsledare i Amsterdam, som finansiär. De vallonska bruksområdena led av arbetslöshet och de svenska bruken lockade med goda löner. Tidigt skedde invandring till bruk i Östergötland, t.ex. Finspång och Godegård. Louis de Geer arrenderade bruken i norra Uppland, t.ex. Österby, Gimo och Lövsta och dit skedde en omfattande invandring av valloner i början på 1620-talet.
Till en början höll vallonerna sig mycket till sina egna. Man behärskade inte det svenska språket och hade dessutom ett annorlunda lynne än svenskarna. Även religionen var en anledning till detta, samt att svenska bergsmän kände konkurrens från de arbetsamma och skickliga yrkesmännen.
Efter hand spreds vallonerna till flera bruk i Bergslagen och på andra håll och man började blandas med svenskarna. De var efterfrågade av andra bruksägare för sitt kunnande. Med tiden gav de sig naturligtvis också in på andra yrken och spreds till alla delar av landet.
(Klicka på tuppen ovan om du vill veta litet bakgrund om vallonflaggan!)
Kända vallonättlingar i Sverige
Louis Gerhard De Geer (1818-1896) som införde tvåkammarriksdagen
Bildhuggaren Carl Eldh (1873-1954)
Spelmannen Byss-Kalle, Carl Ersson Bössa, (1783-1847)
Jacob Faggot (1699-1777), överlantmätare som genomförde Storskiftet 1749
Olof Thunman (1879-1944), känd Upplands-skald med vallonska anor.
Kända vallonättlingar i Finland
Paavo Lipponen, statsminister 1996-2003
Jorma Ollila, CEO för Nokia Corporation 1992-2006, och ordförande för Royal Dutch Shell 2006-2015
Aatos Erkko, ägare av Helsingin Sanomat i Finland fram till 2012.
Järnhantering och dess metoder
Konsten att framställa järn är mycket gammal. I Sverige har järn framställts i bortåt 2000 år. Den tidiga hanteringen byggde på framställning från myrmalm. Betydligt senare började gruvbrytningen bli etablerad. Då började man också med nya processer i två steg. Först smälte man malmen med träkol i en masugn. Tidig form är den s.k. mulltimmerhyttan. Järnet i flytande form samlas mot botten medan avfallet, slaggen, samlas ovanpå. Det flytande järnet tappas efter hand av som tackjärn. Det är ett sprött, icke smidbart järn med hög kolhalt. Därefter behandlas järnet i en andra process där järnet smältes igen i en härd och där kolhalten reducerades.
Den vallonska järnhanteringen (kort utdrag ur Appelgren)
Masugnsprocessen är en kontinuerlig järnframställning. Före vallonernas tid drevs en masugn några få veckor, kanske 8, innan den måste rivas ut och byggas om. Vallonernas masugnar kunde drivas betydligt längre, c:a 25 veckor, och gav mera järn per dygn. Byggandet och skötseln av masugnen ombesörjdes av en masmästare. Han hade till sin hjälp uppsättare, som fyllde masugnen, samt lodstöpare och kanongjutare, som tog hand om det flytande järnet.
Det var dock inte bara gjutbart järn till kanoner och kulor som behövdes, utan också smidbart järn. Tackjärn förvandlas till smidbart järn vid en process som kallas färskning (franska: affiner). Här fick vallonsmidet sin berömmelse genom skickliga hammarsmeder. Färskningen innebar att tackjärnet smältes under bläster, varvid luften oxiderar bort en del av kolhalten.
Arbetsgången vid vallonsmidet är i stort sett följande: En vallonugn består av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Båda härdarna passas upp av en kolgosse med uppgift att förse båda härdarna med träkol. Dessa bildar ett arbetslag, som under 3,5 till 4 timmar framställer 7 järnstänger. Därefter rycker arbetslag två in och lag nummer ett vilar sig i fyra timmar.
Vid smälthärden infördes tackjärnet i form av en gös, en trekantig stång av 3 till 4 meters längd. Framför en forma med blästerluft och brinnande träkol smälte en del av gösen och droppade ned i smälthärden. Här bearbetades den till smidighet med spett under en halvtimme och bildade ett smältstycke på c:a 25 kg, som slogs samman med smältsläggan eller en kams på en järnhäll. Sedan levererades den av smältaren till räckaren, som i sin tur värmde upp stycket och smidde ut det till en stång under den vattendrivna stångjärnshammaren. Att smida ut ett sådant järnstycke till en stång kallades att räcka ut det.
I Appelgrens bok "Vallonernas namn", finns en förteckning över ett antal typiska yrkesbenämningar bland de invandrade vallonerna, dels på svenska och dels med deras ursprungsbenämning, växlande från franska, holländska, tyska och svenska. Beskrivningen ovan av järnframställningen ger en bakgrund till benämningarna, varav vissa förekommer som del i släktnamn.
|
Ursprungsbenämning |
|
Svensk benämning |
Ursprungsbenämning |
|
|
smältmästare |
maître affineur |
|
räckarmästare |
maître marteleur |
|
smältardräng |
valet affineur |
|
räckardräng |
valet marteleur |
|
mästersven |
faiseur de pièce |
|
kolgosse |
goujar |
|
masmästare |
maître fondeur |
|
uppsättare |
chargeur |
|
bokare, malmslagare |
bocqueur |
|
masugnsarbetare |
forgeron |
|
lodgjutare |
grenadeur |
|
kanonarbetare |
canonier |
|
formare (gjutare) |
formeur |
|
kolare |
charbonnier |
|
skogshuggare |
coupeur de bois |
|
hjul-, vagnmakare |
charlier |
|
hovslagare |
maréchal |
|
plåtsmed |
platineur |
|
timmerman |
charpentier |
|
körare |
charretier |
|
oxkörare |
bouti |
|
murare |
masson |
|
bälgmakare |
souffletier |
|
kolbärare |
porteur de charbon |
Några kända vallonbruk i Sverige
Mycket finns skrivet om vallonbruken och andra liknande bruksmiljöer. Här kan vi bara nämna några exempel för den som är intresserad att gå vidare inom området. Vi rekommenderar att gå vidare på de länkar som är inlagda för att få fylligare information och för att planera ett besök. OBS! Alla bruk som vi tar upp nedan har inte haft vallonhärdar, men dock vallonsläkter.
En aktuell och mycket fin bok är "Vallonbruk i Uppland" av Olov Isaksson, som f.ö. varit chef för Historiska Muséet. En faktaspäckad handbok är "Boken om Bergslagen", som utkom 1988.
Uppland
Forsmarks bruk anlades 1570. Arrenderades från 1624 av bl.a. de Besche, vilken släkt innehade bruket till 1735. Bruksdriften lades ned redan på 1890-talet. I modern tid känt för det näraliggande kärnkraftverket. Mycket välbevarad miljö och vackra parkanläggningar.
Gimo anlades 1615 som kronbruk under Österby. Köptes av de Geer 1634. Stor brand 1649 förstörde mycket. Under 1800-talet mindre järnhantering och mera jord- och skogsbruk med sågverk. I modern tid är Sandvik Coromant etablerat med en anläggning här.
Harg skapades på 1630-talet. Gustaf Otto Stenbock köpte gården 1664 och fick sedan privilegium att anlägga ett järnbruk. Ett antal masugnar på andra orter försörjde med råvara. I Harg bearbetades tackjärn till stångjärn. Den ryska flottan härjade bruket 1719. Senare återuppfördes bruket under släkten Oxenstierna. Tillverkningen lades ned i slutet av 1920-talet. Harg tillhör sedan senare delen av 1800-talet släkten Beck-Friis.
Karlholmsbruk anlades 1728 av Charles de Geer. En masugn flyttades över från Lövsta och 1730 kunde produktionen börja i Karlholm. Lancashiresmedjan restaurerades 1973. I Karlholm finns en väl bevarad bruksmiljö med klockstapel och två bruksgator vid bruksdammen.
Lövsta fanns som bondebruk redan på 1500-talet. Det arrenderades av de Besche och de Geer 1626 och några år senare köpte de Geer bruket. Under hans ledning utvecklades det till Sveriges största järnbruk. År 1719 drabbades det av den ryska härjningen och stora delar brändes ned. Charles de Geer återuppförde anläggningarna. Järntillverkningen upphörde 1926. Vallonsmedjan är tyvärr riven, men miljön med herrgård, bostäder, kapell, kontor mm är bevarad och mycket intressant.
Strömsberg järnbruk i Tolfta socken, nordost om Tierp, anlades på 1640-talet av Welam Wervier. Herrgården uppfördes 1758 och restaurerades 1961. Den övriga bruksmiljön har också restaurerats och finns nu komplett från 1700-talets senare del.
Söderfors är ett av de få i Uppland med ännu fungerande järnindustri. Bruket anlades 1676 för tillverkning av ankare, vilket var av stor betydelse inte minst för den svenska krigsflottan. Under en lång period, 1748-1907, innehades bruket av släkten Grill. Herrgården uppfördes omkring 1690 och byggdes om i rokokostil i mitten av 1700-talet. Numera bedrivs där värdshus och konferensverksamhet. Adolf Ulric Grill uppförde ett berömt "naturaliekabinett" med bl.a. över 600 uppstoppade fåglar. Samlingarna övergick sedermera till nuvarande Naturhistoriska Riksmuseet. Söderfors har väl bevarad bebyggelse av arbetarbostäder och en välkänd parkanläggning med ett tempel i dorisk stil. En modern stålindustri, med inriktning mot specialstål, drivs av franskägda Erasteel Kloster AB.
Österby lydde tidigt under Vasa-ätten. Gustav Vasa byggde här upp ett bruk med inriktning mot krigsmateriel. Bruket arrenderades av de Besche och de Geer samtidigt med Lövsta och Gimo och inköptes av de Geer 1643, varefter det utvecklades till Sveriges näst största järnbruk. Senare har det ägts av släkterna Grill och Tamm. Tillverkningen lades ned 1983. Då hade bruket en längre period tillhört Fagerstakoncernen. Såväl herrgård (bl.a. känd för att Bruno Liljefors verkade här på 1920- och 1930-talet) som vallonsmedja och andra byggnader finns bevarade. Under sommaren förekommer en ganska omfattande verksamhet med konserter, teater och utställningar.
Östergötland och Södermland
Finspång har haft viss form av järnhantering sedan medeltiden. År 1580 anses som starten för bruket. Johan den III gav då holländaren De Wijk uppdraget att utveckla järnhanteringen, främst vapentillverkningen. Louis De Geer övertog Finspångs bruk från Kronan år 1641. Invandrade vallonska mästersmeder bidrog till att kanoner av hög kvalitet exporterades till stora delar av världen. Slottet uppfördes 1668-1685. Sin storhetstid som vapentillverkare hade Finspång under 1600- och 1700-talen. Då hade man ensamrätt på kanontillverkning i landet. Den sista kanonen från Finspång provsköts år 1912. Därmed avslutades vapenepoken. Därefter kom den moderna industrialismen med STAL (Svenska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungström). Bruket ombildades till Finspongs Metallverk och Nordiska Artillerifabrikerna.
Godegård ligger i Östergötland, mellan Motala och Finspång. Hette förr i världen Torshyttan. Louis De Geer kom in i bilden 1641 och utvidgade ett redan befintligt järnverk samt tog in valloner till trakten. Godegård förblev inom ätten De Geer till 1775 och senare tillhörde det släkten Grill. Järnbruket lades ned 1896.
Stavsjö ligger i Kolmården. Masugn anlades 1666 av Gert Störning. År 1683 tillkom styckebruk, som var i drift till på 1860-talet. Som så många andra orter eldhärjades Stavsjö av ryssarna år 1719. Senare ägare tillhörde ätterna von Berchner och Ridderstolpe fram till 1852. Senare bildades aktiebolag. Under 1900-talet har funnits järngjuteri och mekanisk verkstad, där man tillverkat olika verkstadsprodukter som t.ex. gängskärningssvarvar, maskinskruvstycken, slirkopplingar, ventiler. Stavsjö är idag ett populärt utflyktsmål och rastställe.
Bergslagen utom Uppland
Karmansbo ligger i närheten av Skinnskatteberg. Grundades i början av 1600-talet och hörde samman med ett antal andra anläggningar kring Hedströmmen. Bruket hade en glansperiod från mitten av 1880-talet till början av 1900-talet. Driften lades ned 1958. En komplett miljö med herrgård, ladugård, arbetarbostäder (numera upprustade för visning som museum och med servering), Lancashiresmedja med utrustning, valsverk och kontor finns kvar. Under sommarhalvåret sker en aktiv visningsverksamhet och viss demonstrationstillverkning.
Ramnäs uppförde den första stångjärnshammaren 1590. Vid början av 1700-talet fanns två herrgårdar - bruket var delat mellan två ägare, familjerna Schenström och Tersmeden. År 1834 samlades bruket under en ägare, Per Reinhold Tersmeden. Bruket ombildades till aktiebolag 1874. Samma tid startades kättingtillverkningen, då baserat på lancashiremetoden, som infördes 1855 med tre härdar, en smälthammare och en vällugn med två räckhammare. Ett valsverk byggdes 1868 och Ramnäs utvecklades därefter till att ha landets största produktion av stångjärn under vissa perioder.
Gysinge anlades som järnbruk av Peder Printz år 1668 med tillverkning av kulor för Kronan, senare fick man också privilegier som gevärsfaktori. År 1701 fick man tillstånd för tillverkning av stångjärn. Malmen togs från Dannemora gruva. Bruket hade en glansperiod under 1800-talets andra hälft. Världens första elektrostålugn byggdes här år 1900, på uppdrag av bruksägaren Gustaf Benedicks. Vallonsmidet lades ned 1905 och elektroståltillverkningen 1927. Jordbruket fanns kvar till 1973. Herrgården, byggd på 1830-talet, används som folkhögskola och en mycket väl bevarad miljö med arbetarbostäder, värdshus och orangeri mm. finns att se.
Södra Sverige
Överums bruk anlades av valloner och verksamheten startade 1655. God tillgång till skog och vattenkraft bidrog starkt till att bruket anlades här. Malm hämtades huvudsakligen från Utö, Sjösa och senare även Nartorp i S:t Anna. Produktionen var till en början tackjärn, kanoner och kulor och senare även stångjärn. År 1776 anlade man en manufaktursmedja för tillverkning av hästskor, spik, yxor, spadar mm. Omkring 1850 tillkom produktion av plogar och senare även lantbruksredskap. I modern tid har man också producerat komponenter till bilindustrin och maskiner. Företaget drivs fortfarande och ägs idag av Kongskilde och tillverkar jordbruksmaskiner.
Ankarsrum ligger sydväst om Västervik. Här anlade holländaren Hubert De Besche 1655-59 masugn och hammarsmedja med ett 30-tal arbetare. Man hade en årsproduktion av 50-150 ton järn. Till följd av långa malmtransporter, bl.a. från Utö, och svårigheter att få fram träkol, lades järnhanteringen slutligen ned 1911. Under 1800-talet ägdes Ankarsrum av släkten De Maré, som 1882 bildade AB Ankarsrums bruk. 1909 övertogs verksamheten av bruksägaren Sven Spångberg. Senare har bedrivits gjuteri, mekanisk verkstad, plåtpressverkstad, emaljeringsverk för gjutgods och plåt. Ankarsrum är under 1900-talet känt för t.ex. spisar, kaminer, badkar och grytor.
Norra Sverige
Iggesund. Hovkommissarie Isak Breant grundade Iggesunds Bruk 1685. Bruket omfattade från början en masugn, smedja med hammare samt två härdar för vallonsmide. Malmen togs från Utö och Dannemora gruvor. 1721 brändes bruket av ryssarna. De nya ägarna från handelshuset Grill förbättrade anläggningarna och under mitten av 1700-talet upplevde bruket en storhetstid. Järnbruket var dock fortfarande litet fram till 1870-talet då den dåvarande ägaren, familjen Tamm, genomförde betydande nyinvesteringar och moderniseringar. Iggesund blev ett järnverk av betydelse. Ett bessemerverk med två konvertrar, götverk, valsverk, gjuteri mm. uppfördes. De masugnar, som idag finns bevarade, byggdes 1874 och 1895. Från 1940 började järnverket successivt att läggas ner och 1953 upphörde verksamheten definitivt. Anläggningen är numera byggnadsminne.
Strömbacka. Stångjärnssmedja. Anläggningen stod klar 1753 på samma plats som dagens smedja. Efterhand anlades hammare och härdar vid ytterligare två fall i ån. Från början bedrevs tysksmide i Strömbacka. P. A. Tamm införde 1828 även vallonsmide i verksamheten. På 1860 och 1870-talen infördes metoderna franche comté -smide och Lancashiresmide. Tackjärn från Movikens masugn fraktades upp till Strömbacka på den s.k. Oxbanan som byggdes 1883-84. Vallonsmidet upphörde 1947 och smedjan lär då ha varit den sista i världen med vallonsmide. Lancashiresmidet fortsatte till 1953. Nuvarande smedja innehåller en vallonhärd och tre lancashirehärdar, en vällugn för vallonsmidet samt en vattendriven mumblinghammare.
Kengis ligger i närheten av Pajala i Norrbotten. Det började som kopparsmältverk med malm från Svappavara redan på 1650-talet. Under åren 1657-1715 hade man privilegier på tillverkning av plåtmynt. Kopparverket lades ned 1785. År 1642 påträffades järnmalm vid Junosuando och en mindre hytta uppfördes. Senare uppfördes en ny hytta och stångjärnshammare vid Kengis. Drivande i detta var Arent Grape. För att få in nytt kapital tog man senare in bröderna Abraham och Jakob Momma, bördiga från Aachen, vilka senare adlades under namnet Reenstierna. Ryssarna brände bruket vid ett anfall år 1717. Några år senare återuppfördes anläggningen och driften återupptogs, senare med Abraham Steinholtz som delägare. Under 1750-talet uppfördes gjuteri, tråddrageri, manufaktur, etc. och malm togs bland annat från Luossavaara. En anläggning uppfördes också vid Svanstein. Under 1800-talet var framgångarna växlande och verksamheten lades ned 1850 utom manufakturen, som drevs till 1895.
De viktigaste bruken i Finland
Svartå
Svartå bruk hör till de bruk, som grundades allra först i Finland på 1600-talet i Västra Nyland och som utvecklades så småningom till små, slutna samhällen med herrgård, ekonomibyggnader, hammarsmedjor, arbetarbostäder och ofta med egen kyrka. Dagens Svartå övervakas av en stor herrgård byggd av stockar med brädfodring, som brukspatronen Magnus Linder lät bygga under åren 1783-1792. Herrgården är ritad av den svenske arkitekten Erik Palmstedt. Husets karaktär är nyklassisk och var i sin tid en av de förnämsta i Finland.
Fagervik
Fagervik är det bästa exemplet på den herrgårdskultur, som var helt annat än Vasa-tidens gråstensslott. Fagervik blev med herrgården ett fullständigt järnbruk och brukssamhälle, som stämplades av rokokons formvärld och också Stockholms ekonomiska intressen. Fagerviks historia började redan år 1646, då Carl Billsten från Stockholm anlade först en masugn och efter två år en stångjärnshammare. Billsten var den som några år tidigare hade grundat bruken i Billnäs, Antskog och Fiskars 1649. Järnmalmen fraktades till Fagervik från Utö. Efter Stora ofreden var bruket illa förfallet. Efter freden i Nystad 1721 köptes bruket av bröderna Johan och Michael Hising. Michaels ättlingar äger fortfarande egendomen.
Under åren 1736-1737 byggdes en egen kyrka bredvid gården vid stranden. Den är ritad av Johan Friedrich Schultz. Efter Michael tog hans son Johan över bruket 1756. Han adlades 1770 med namnet Hisinger. Först förnyade han masugnar, stångjärnshammaren, knipphammaren, bleckplåtshammaren, kolhus, järnbodar och förtenningshus. Därefter fick arkitekt Christian Friedrich Schröder från Åbo göra ett utkast till huvudbyggnad med flyglar. Det gamla karolinska karaktärshuset av trä ansågs gammalmodigt och flyttades till ett annat ställe. Den nya byggnaden blev kanske den mest eminenta byggnaden i rokokostil i Finland. I byggnadens andra våning finns en kammare, där kung Gustav III har sovit år 1775 och tsar Alexander I av Ryssland år 1819, då Sverige-Finland redan hade delats.
Fagervik var ändå ett järnbruk där forsarnas och hamrarnas ljud hördes dygnet runt och på vintern sprutades gnistorna upp mot den mörka himmelen. Fagervik var ett fullständigt samhälle med arbetarbostäder och ekonomibyggnader, omfattande jordbruk, nyttoträdgårdar och även en svärmisk filosofisk landskapspark, som Mikael Hisinger skapade under sin tid. Efter att Finland hade skilts från Sverige övergick bruket till sonen Fridolf (1803-1883). Från 1924 är ägarna från släkterna Hisinger-Jägersköld och von Frenckell.
Tykö (Teijo)
Tykö (Teijo) grundades cirka 1685 av landshövding Lorentz Creutz d.y. Hans far var amiral Lorentz Creutz d.ä., som tidigare låtit bygga en herrgård i Sarvlax i Östra Nyland. Tykö blev fullbordat redan från början med manufakturverket i Kirjakkala och stångjärnshammaren vid Hummeldals ström, som låg i närheten. Ägarna av Tykö grundade senare vid Hummeldals ström år 1850 ett modernt järnbruk, ett så kallat puddelverk, som döptes till Mathildedal. Allt som syns i Tykö idag härstammar från 1700-talets slut och början av 1800-talet, då ägarna var släkterna Kijk och Bremer. De var släkt med varandra. Johan Jacob Kijk köpte Tykö år 1743 och utvecklade bruket till ett mönsterbruk. Han gjorde oersättliga tjänster till Kronan och blev år 1763 belönad av kung Adolf Fredrik med bergsrådstiteln. Herrgården ritades av Christian Friedrich Schröder, samma arkitekt som i Fagervik. Också Tykö blev med tiden ett enhetligt samhälle med ekonomibyggnader, en masugn, en stångjärnshammare och arbetarbostäder och idkade vidsträckt lantbruk.
Fiskars
Fiskars bruk i Pojo socken ligger också i Västra Nyland vid Fiskarsån som mynnar ut i Pojoviken som Svartå å. Ganska nära ligger Koskis bruk, som hör till egentliga Finland alldeles nära gränsen till Västra Nyland.
Handelsman Petter Thorwöste fick privilegiet för byggande av ett järnbruk i Fiskars 1649. Han fick bygga en masugn, en stångjärnshammare och en smedja. Efter Petter följde hans son Johan som ägare ända till 1712. Han bodde från 1687 på sitt bruk nära Viborg i Karelen vid Juvankoski. Under Stora ofreden förstördes Fiskars och kom i gång på nytt först på 1730-talet.
Fiskars fick nya ägare redan på 1750-talet, svenskarna Finlay och Jennings. Jennings avstod snart från sin andel, men Finlay fortsatte och började med kopparhantering. Kopparsmederna i Fiskars förfärdigade skickligt gjorda kopparföremål ännu på 1800-talet, fast kopparmalmen började ta slut i Orijärvi gruva. Finlay gjorde konkurs år 1771. Snart därefter köpte Bengt Magnus Björkman Fiskars och Koskis bruk. Han lämnade Finland efter det Finska kriget, då han tänkte att som svensk medborgare är det bättre för honom att flytta till Sverige. Hans söner delade egendomen så, att Bengt Magnus tog Fiskars och Koskis och Lars Magnus fick bruket i Orisberg. Nu fick Fiskars sin huvudbyggnad, som blev en av de präktigaste herrgårdsbyggnaderna av sten i Finland. Den blev färdig 1818, ritad av Charles Bassi.
Redan 1822 sålde Björkman Fiskars till Johan Jacob Julin, apotekare från Åbo, som senare blev bergsråd och adlades 1847 med namnet von Julin. Efter honom gick Fiskars och Koskis skilda vägar. I arvskiftet delades dödsboet mellan sönerna Emil och Albert och 1883 grundades Oy Fiskars AB, som fram till våra dagar varit ett familjeföretag med Johan Jacob von Julins ättlingar som ägare. Efter att Julin blev ägare till Fiskars, togs järnet till heders igen. Julin blev på alla sätt en förnyare i Fiskars, och Fiskars blev en mönstergård också i fråga om lantbruk och skogsskötsel. Det byggdes en stor ladugård. Julin grundade en egen skola med det nya Bell-Lancaster -systemet, som innebar att under lärarens inseende undervisade de äldre eleverna de yngre. Skolan var öppen alla dagar, för att även de barn, som arbetade, skulle ha möjligheten att gå i skola. Redan på 1840-talet gick 45 barn om vardagarna och 35 barn om söndagarna i skolan. 1860 fick Fiskars en bruksläkare innan man från statens sida hade ordnat sådana. Och år 1892 öppnades ett eget sjukhus med 10 platser och en sjuksköterska. Det var i drift ända till 1927.
Arbetarna i Fiskars var också aktiva inom idrott och körsång. De var med i den Frivilliga brandkåren och fiskade i de många sjöar, som finns omkring bruket. Pojo sägs vara en socken med de hundrade sjöar, vilket gjorde det möjligt för bruksarbetarna att bygga små kojor vid deras stränder och holmar. Så kunde hela familjer njuta av lantlivet på somrarna.
Orisberg
1676 grundade tre handelsmän från Vasa ett järnbruk i Orisberg i Österbotten. Köpman Jacob Mornie var delägare i Orisberg 1676-1692. Man trodde felaktigt att det skulle finnas järnmalm i området. Malmen måste därför fraktas från Sverige med båt. Det blev för dyrt då Orisberg inte låg vid havet, så en masugn byggdes i Kimo vid havet. I Vörå sockens historia nämns, att Vasaborgmästaren Jacob Ross, rådman Henric Mattsson Holmberg och köpman Jacob Mornie även var initiativtagare i grundandet av Kimo bruk. Efter Stora ofreden var Kimo inte igång, då en rysk trupp plundrade bruket dagen efter slaget vid Napue. Först på 1740-talet sattes verksamheten på gång på nytt.
Bruket hade inga framgångar förrän den nya ägaren Bengt Magnus Björkman köpte bruket. Han var från Värmland, en bergsman som i Sverige hade många lantbruk och järnbruk. Hans ättlingar är numera ägare till Orisberg. Familjen Björkman byggde flitigt på bruket. Stångjärnshammaren förnyades 1790-91 och knippsmedjan 1798. Bygget av en huvudbyggnad sattes i gång 1804. Stommen blev färdig före Finska krigets början 1808-1809, men först under 1810-talet kunde man fortsätta med inredningsbygget. Arkitekt var Carl Ludvig Engel.
Orisberg blev ett komplett järnbruk, då det även byggdes arbetarbostäder, en kyrka och en kyrkogård. På kyrkogården finns en stor gravsten för släkten Björkman och många andra namn med arbetsfolket vid bruket, t.ex. flera med namnet Bruun (le Brun).
Den åttkantiga kyrkan är en pärla. Också en klockstapel står kvar på en udde vid sjön. Den är ritad av Carl Ludvig Engel. Järnhanteringen i Orisberg slutade år 1900. Då blev lanthushållningen tyngdpunkten i form av lantbruksskolor, vilka grundades av ägaren Edvard Björkenheim 1882 och fungerade till 1969. Numera idkar man boskapsskötsel och ostproduktion. I samband med Orisberg bör man också tala om Kimo, som i högsta grad hängde ihop med Orisberg ganska länge.
Koskis
Koskis gård 1929/Wikipedia
Koskis bruk grundades 1680 av Daniel Faxell, en svensk bergsman. Samme man grundade sex år senare en masugn på Kimitoöns sydvästra kust, som senare blev en del av Koskis bruk och hette Dalsbruk. Detta skedde bara ett år senare än Lorentz Creutz hade grundat Tykö bruk i Bjärnå. Dalsbruk hade inte vattenkraft och därför fraktades tackjärn från Koskis. Där fanns det forsar, som gav möjlighet till stångjärnshamrarnas bygge och användning. Både Dalsbruk och Koskis fick lida så illa under Stora ofredens år att man fick börja från början efter kriget. Bruket i Koskis var i gång till år 1890, tills järnhanteringen efter en eldsvåda slutade helt. Nu ägs Koskis av Jacob Julins dotter, agronom Mariana von Limburg-Stirum i sjätte generationen och man idkar boskapsskötsel. Också Koskis herrgårdsmiljö hör till de mest charmfulla och stiligaste gårdsmiljöerna i Finland.
Järnbrukens betydelse i Sverige-Finland
Järnbrukens betydelse i Sverige-Finland var stor för framtidens innovationer, kultur och historia. Industrialiseringen byggde på de gamla bruken också i Finland och bidrog stort till utvecklingen av landet. De människor, ’valloner´, som kom från fjärran land till Norden för att arbeta här i brukens tunga arbeten hela veckan från söndag kväll till lördag eftermiddag i hettan eller kylan, var beundransvärda i sin seghet.
” I marmor bör ristas den gärning de bjöd, för stor att gömmas i mull.
En gärning, som skrevs in vid härdernas glöd, för järnets och framtidens skull.”
Gottfrid Österberg ( ur ”Klockstapeln”, 1979)
Arbetsfolket i järnbruken i Sverige-Finland
Av Marja-Liisa Ruohtula
På 1600-talet kom ett litet antal tyska smeder till Sverige, men de miste sin ledande ställning då de svenska smederna lärt sig järnframställningen på det ”tyska sättet”. Därför flyttade några tyska smeder också till den östra rikshalvan, idag Finland. Under första delen av 1600-talet började en ny överflyttning av valloner till Sverige. De slog sig ned på olika bruksorter i Sverige och började så småningom vandra över till den östra rikshalvan, t.ex. till Antskog, Billnäs, Björkboda, Fagervik, Fiskars, Kimo i Oravais, Koskis, Svartå, Orisberg etc., där det behövdes yrkeskunnigt arbetsfolk vid de nya bruken. I slutet av 1600- och i början av 1700-talet började hammarsmeder och andra bruksarbetare ha franskt klingande namn. De började få en viktigare ställning än tyskarna i Sverige med sin bättre teknik i järnframställningen med sitt vallonsmide.
Bilder/Wikipedia Billnäs + Oravais
En del hade redan tidigare kommit direkt till Finland från Tyskland och Nederländerna, även från delen som kallas Vallonien, men största delen kom från Sverige, från Uppland och Östergötland och från de järnbruk som fanns där. Dit hade de eller deras fäder kommit via Amsterdam med arbetskontrakt, som de hade skrivit under med handelsmannen och bankiren Louis De Geer i Amsterdam eller hans värvare Louis de Geer d.y. i Liège och Mathias de Geer, kusin till Louis de Geer d.y., i Durbay. Det fanns också andra "värvare".
Invandringen skedde med skepp från Amsterdam åren 1615 till 1646. Invandrarna var skickliga i de olika yrken som behövdes på järnbruken. De värvades till Sverige efter behov och inte slumpmässigt. Brukspatronerna gav noggranna instruktioner om vilka arbetare som behövdes i de bruk som byggdes. År 1621 kom Jacques de Morgny med sina två söner till Norrköping tillsammans med Pierre Cochois, Thomas Goffin, Nicolas Guillaume och flera andra. År 1626 förde Mathias de Geer en grupp med 33 arbetare till Sverige - flertalet med sina familjer - till Louis de Geers d.ä. bruk i Uppland. Bland dem var även Jean Pira (kontrakt i Liège med Laurens Vervier 1626).
Vallonsmidet gör sitt intåg
På 1700-talet, efter det stora Nordiska kriget (1700-1721) och Stora ofreden i Finland (1713-1721), började den andra överflyttningen av valloner till Finland. År 1731 förvärvades Fiskars av handelsmannen John Montgomery och under hans tid grundades 1734-1735 en vallonsmedja i Antskog och järnhanteringen byttes till vallonsmide.
Vallonsmide innebar att man hade två härdar, en smältarhärd och en räckarhärd i smedjan. Två manskap skötte om järnets hantering och den vattendrivna stånghammaren. Tackjärnet från masugnen levererades i långa gjutna stycken (gösar), vilka långsamt fördes in i smältarhärden över den brinnande bädden av träkol. Blästern var pådragen och tackjärnet smältes ned i härden.
Hammarsmedsordningen
Arbetet i smedjorna reglerades genom ” uti Kongl. Masmästare- och Hammarsmedsordningarne af den 26 Juni 1766 föreskrifne särskilta embetsinrättningar.” De var ungefär likadana i hela Sverige-Finland och gällde i Finland också efter 1809. Det fanns en mästersmed eller hammarsmed, mästersven, koldräng och masmästare.
Mästersmeden förestod ena härden, mästersvennen den andra. Hammarsmeden arbetade vid stora hammaren och smidde ut stångjärnet, som sedan fördes till Stockholm. Dessutom fanns det knippsmeder som smidde så tunt järn, att det såldes i knippen, och klensmeder, som smidde spikar, bultar och dylikt.
På sommaren 1734 kom nio hammarsmeder från Uppland till Antskog. De lade sista handen vid detaljerna på stångjärnshammaren och byggde två härdar som behövdes i vallonsmidet. Smedjan var färdig i juni 1735. Hammarsmederna kom från Ortala och Skebo, och var följande: Claes Pira (smältarmästare, Ortala) och Hindrich Pira (smältardräng, Ortala) var kusiner, Michel Gilliam (räckarmästare), Noak Tillman (smältarmästare, Ortala), Anders Erman (goujar, Ortala), Jean Pouse (räckardräng, goujar i Ortala), Gottfrid Pouse (goujar, Ortala), Jean Åhlström (goujar). Andra arbetare fanns det också, t.ex. Wilhelm Forss (Force, Skebo) och år 1736 kom Pierre Pira (Ortala), bror till Claes Pira, Jean Dandanell (räckardräng), Erik Glaas (goujar) och Johan Giers (goujar).
År 1735 hade Fiskars och Antskog tillsammans en hyttmästare, nio hammarsmeder, två båtsmän, tre sågare, fyra kolare och därtill ännu 32 övriga brukskarlar och hela samhället 115 personer. Det behövdes ju också lantarbetare. Bland arbetarna kunde man ännu hitta sådana namn som: Albrecht och Abraham Lax, Michel Klint, Erich Winter, Eskil Trogen, Hindrick Högberg, Eskil Gris, Jöns Abborre, goujar Hans Lijr, vars far kom till Fiskars på 1640-talet, goujar Johan Ransk, båtsman Gabriel Winter etc. Anders Erman gifte sig i Antskog med Eleonora Tillman och arbetade som smältarmästare i Antskog i 10 år. Hans son Noak var den sista smältaren i Antskog 1775-1779.
Nytt bruk – nya arbetare
Man kan säga att alltid, då det har grundats ett nytt bruk eller tillskott till bruket, har det kommit nya yrkeskunniga arbetare från utlandet. Ingen bär mera namnet Pira i Antskog och Fiskars, men många trogna arbetare där har burit gener av de här släkterna i Finland och har vallonrötter, som de kanske inte alls vet om. Det har funnits valloner i de finska bruken runtom i landet och det finns ännu vallonska namn kvar i Finland, om även många har försvunnit och har blivit försvenskade eller förfinskade. I ett skede i Finlands historia i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet fanns det en strävan till byte av svenska namn till finska och till finska språket. Man tänkte då på möjlig självständighet för Finland och en separation från Kejsardömet Ryssland - vilket blev verklighet år 1917. Mellan ryska tsaren och storfurstendömet Finland fanns de så kallade Ofärdsåren före självständigheten. Ryssland ville assimilera oss och det krävdes att eleverna i alla skolor skulle läsa ryska.
Efter Finska kriget mellan Sverige-Finland och Ryssland 1808-1809 klövs landet itu. Finland blev ett autonomt storfurstendöme i det Ryska Kejsardömet med tsar Alexander I som statsöverhuvud. Freden slöts 1809 i Fredrikshamn och den första lantdagen firades i Borgå med stora festligheter. Tsar Alexander I var på plats och alla samhällsklasser var representerade. Finland fick behålla alla sina svenska lagar, sin religion och de språk, som Finland hade haft under århundraden i Sverige-Finland. Till och med ordningarna för masmästare och hammarsmeder från den 26 juni år 1766 var ännu i kraft ända till år 1858, då de upphävdes av ”Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Kungörelse” den 10 februari. Tsar Alexander I lyfte i sitt tal i Borgå Finland till ”en nation bland nationerna”.
Tvåspråkigt enligt lag
Enligt språklagen i Finland, befäst efter självständigheten 1922, är Finland ett tvåspråkigt land med en minoritet av svensktalande medborgare (c:a 300 000), som har samma rättigheter som finsktalande i alla ärenden, även i skolorna och vid universiteten. De svenskspråkiga medborgarna har varit koncentrerade till kusttrakterna i Södra Finland och i Österbotten vid Bottenviken, men är numera spridda. Många av dem har också vallonska rötter eller har annars bevarat sitt svenska modersmål t.ex. inom gamla tjänstemannasläkter och adeln eller sådana som annars arbetade inom industrin eller följde hemtraktens arv.
Under finns en lista på vallonska släktnamn av de arbetare som kom under 1600- och 1700-talen. Listan är ingalunda uttömmande och feltolkningar kan finnas. Alla blev ju inte heller kvar i Finland. Det fanns sådana som arbetade här några år och återvände tillbaka till Sverige.
Allardt (Allard), Basilier, de Besche, Blanck, Boden (Baudet), Bonnevier, Bovin, Brun (le Brun, i Orisberg, Kautua), Bröss (Breuse, Bruse, Buse), Charpentier, Chydrion (Cudriaux), Collin, Dandenell, Deparodieu, Donne, Douhan, Drugge (Drougge), Dubois, Gallan, Garney, Gauffin, Giers, Gilles (Gille), Gilliam, Hafra (Havrenne), Henning (Henin), Hybinette (Hübinett, Hubinett), Lauren, Laurent, Laurin, Lycka (Lucas), Mineur, Misken (Muskin, Misk), Martelo (Marteleur, Martelor, Martelin), Martin, Morgny (Morney, Mornie), Mineur, Nonne, Oudar, Pira (Pijra, Pihra, Piira), Pousar, Pousette, Sporrong, Tillman, Toll (Tollet), Trysson, Verlen.
Bruken, dit de flesta vallonerna kom och slog sig ner, var bl.a. Antskog, Billnäs, Björkboda, Fagervik, Fiskars, Kimo, Koskis, Orisberg, Svartå, Dalsbruk, Tykö etc.
Vallongenerna spreds
Genom giftermål i brukssamhällen och i de kringliggande byarna spreds vallongenerna. Så gick det redan till i de svenska brukssamhällena och det fortsatte i Finland. En del kom också med familjen till Finland. Vallonättlingar gifte sig ofta med andra vallonättlingar, men också med svenskspråkiga – eller finskspråkiga ortsbor. Ett exempel är släkten Pira, som har varit en större släkt i Roslagen i Sverige och i Finland i Antskog, Fiskars, Karislojo, Tenala etc. i Västra Nyland: se SLÄKTEN.
Källor
Berg, Bjarne, Vallonernas spår. Vasa 2004
Douhan, Bernt, Vallonerna i Finland. Föredrag på Vallondagen i Fiskars 1994. Ingår i Vallonättlingen Nr 1/1995. Samma i Finland i tidningen utgiven av Raseborgs släkt- och bygdeforskare rf.
Douhan, Bernt, Vallonerna. Uppsala 1996.
Fiskars Oyj Abp jubileumsutgivningar från åren 1949 (300 år), 1999 (350 år), 2014 (365 år). Pojo, Raseborg.
Florén, Anders & Sternberg, Gunnar (red.), Valloner - järnets människor, Riga 2009.
Gardberg, Carl Jacob, Suomen kartanoita (Herrgårdar i Finland). Keuruu 1994.
Haggrén, Georg, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare, tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige. Pieksämäki 2001.
Historic Ironworks of Finland, The National Board of Antiquities and The Finnish Travel Association (red.) Turunen, Mirja, (text) Härö, Erkki. Tammerfors 1998.
Pussinen, Veli-Matti, Valloner och vallonsmide på Antskog bruk under 1700-talet. Föredrag på vallondagen i Fiskars år 1994. Vallonnummer av Raseborgs släkt- och bygdeforskare rf’s tidning Ansatsen. Delades ut i Fiskars på vallondagen.
Salokorpi, Asko, Suomen rautaruukit (Järnbruken i Finland). Keuruu 2007.
Vilkuna, Kustaa H J, Arkielämää patriarkaalisessa työmiesyhteisössä. Rautaruukkilaiset suurvalta-ajan Suomessa. Helsinki 1996.
Bilder
1. Svartå bruk, fri bild
2. Fagervik gårdskyrka, fri bild
3. Tykö bruk, vy, fri bild
4 . Fiskars huvudbyggnad, fri bild
Dikt, en vers av Gottfrid Österbergs dikt ur ”Klockstapeln”, en tidning som jag skaffade troligen från Österby bruk för länge sedan.